På tisdagsträningen 23 november 2021passerade några grupper ruinen av AVIS-stugan som ligger vid kanten av Svartmossen ca 300 m sydväst om klubbstugan. Där berättade Bernt och Lasse om stugans historia.
Text och bilder ur klubbtidningen Folkan nr 3/2006.
Ja, det är med känslor av sorg, vanmakt m.m. som jag tidigare i år mottog beskedet att AVIS-stugan brunnit ner. Jag har senare tagit reda på att det var som en övning ledd av brandmästare Thomas Hagneqvist på Torslanda brandskola (där han är skolchef). Vidare deltog 45 militärer (frivillig befälsutbildning inom Elfsborgsgruppen), sedan årsskiftet 2005/06 en sammanslagning av gamla Älvsborgsgruppen och Göteborgsgruppen, på gamla KA 4, och två poliser. AVIS är den kortaste varianten av det utskrivna Askims Vinteridrottssällskap. Askims Vis sa vi också.
AVIS bildades 25/4 1935. Inom denna klubb startades en orienteringssektion i augusti 1976, någon månad innan jag blev 11 år. Jag var således här med från starten av orienteringen och gick nybörjarkurs denna höst i just denna stuga.
Detta var Askims första orienteringsklubb i historien (Frölunda OL är nummer två). Ledare under alla sektionens år var Lars-Erik Niklasson. För lite mer information och kuriosa om Askims VIS verksamhet kan ni läsa mitt kåseri i Folkan nr. 4-2001.
Jag förmodar att flertalet av er vet var stugan låg. För övriga kan jag nämna det: Endast ca 297 meter fågelvägen är det dit från vår klubbstuga (vad annat än fågelvägen när det gäller orienterare?). Den låg vi den idylliska tjärnen Svartmossens sydöstra strand, ca sydväst om vår klubbstuga. Det tar emot att tala om stugan i imperfekt, ty den har ju alltid funnits där i mitt liv och långt dessförinnan, sedan slutet av 1920-talet! Den var del i precis en sådan idyll som det kan bli av en röd stuga med vita fönsterfoder och vindskivor (ej knutar) intill en vacker tjärn, där sjöfågel jagar över vattenytan, en älg dricker vatten och svalkar sig en högsommarkväll och där solen kastar trolskt ljus vid olika tider på dygnet och under olika årstider.
Stugan var en pärla tidigare, innan förfallet, och där trivdes vi alltid och det var en fröjd att inhämta nybörjarens kunskaper, och vidareutbildning, här och i markerna, under Lars-Eriks pedagogiska och roliga teori- och praktikstunder, under kulna dagar till sprakandet av elden i kaminen i stora rummet. Några tillbyggnader hann göras under åren, innan OL-sektionen tillkom, bl.a. en liten terrass byggdes in och blev del i stora rummet. Den ostliga delen med bl.a. bastu tillkom också, innan OL-sektionen fanns.
Då stugan inte var stor som klubbstuga räknat, kunde man verkligen tala om compact living långt innan det blev ett i dagens inredningstrender bl.a. Allt som hör en klubbstuga till fanns dock och vi barn var lyckliga här. Det fanns entréhall/omklädningsrum med bänkar och krokar, dusch, bastu, stora samlingsrummet med sin kamin och ett stort bord med fönstret ut mot Svartmossen och ett kök i nordvästra delen, med en egen ytterdörr. Denna dörr använde vi dock inte, utan gick in och ut på sydsidan (se mitt foto).
Att det var en underbar liten oas här tyckte nog inte bara vi Avisare, medlemmar i den minsta, tror jag (men mysigaste?), OL-klubben inom GOF. Alldeles väster om stugan, på det smala fasta markstycket innan sankmarken och vattnet tar vid, står nu den stora tills branden, praktfulla rhododendron-busken svedd och skadad av lågorna och saknar nog den ofta solbelysta och skyddande träpanelen, där den hade ett fint ombonat liv.
Olof ”Olle” Andersson, född 1909, byggde stugan under sista halvan av 1920-talet, först som privatbostad.
Efter några år skänkte han den till den nybildade idrottsklubben Askims Vinteridrottssällskap, då en skrinnarklubb, senare även bandy (vi hade en bandyklubba i emblemet på våra orienteringstävlingströjor). Andra sektioner tillkom också i Askims Vis under dess långa historia, men alla hade inte denna stuga som bas. Olles syster Elsa, född 1911, är den enda i syskonskaran (fem) som lever. Hon var en av landskapets bästa skrinnare. Hon berättade många anekdoter för mig tidigare. Svartmossen har inte alltid varit så öppen som den är idag. Olle och brodern Carl (Gertruds Kalle), född 1906 muddrade den så att en ren vattenyta skapades, för att kunna få en rundbana för skrinnartävlingar. Övriga syskon var Anna och Knut. Att det var modiga bröder står utom allt tvivel. Kalle hörde en gång ett fräsande ljud i en enbuske. Han trodde att det var en orm.
”Vad ligger du där och fräser för?” sa han och puttade med en käpp i busken. Det var ett bibo! Han tog med sig hela bisamhället innanför rocken och etablerade det hemma sedan, i en av sina kupor!
Både Elsa Andersson och Lars-Erik Niklasson har berättat följande om en sten för mig: Olle skulle ha bort en stor sten som stack upp ur vattnet i Svartmossen och låg i vägen. Han hade laddat med en rejäl dos sprängmedel i stenen och skulle tända eld på en krutstubin till laddningen. Han vadade ut i tjärnen i stövlar och tände på! Sedan hoppades han att han inte skulle fastna i dyn och kanske ramla när han raskt klev tillbaka. Det gick vägen och stenen flög i luften i flera småbitar.
Den 18 mars i år var det annat som flög i luften här; sotflagor. AVIS-stugan brann ner! Efter att ha stått och förfallit sedan ca 1990 och haft en del objudna ”gäster”, som successivt har vandaliserat den var det länge en deprimerande syn att se den. Askims IK, som ägde den i många år, gav för några få år sedan bort den till Västkuststiftelsen.
Vill man spara pengar på dryga rivningskostnader och bortforsling av bråten, så är brandkåren ett relativt billigt, denna gång t.o.m. gratis, alternativ (om förhållandena medger det förstås). Torslanda brandskola med 45 militärer lejdes till att ha stugan som övningsobjekt och samma dag var det klart. Det gick således avsevärt fortare att få ner den än att bygga den och var ett snabbt sätt att avsluta dess nästan 80-åriga historia.
Militärerna hade tre stationer i sin övning, även ute i markerna. Alla skulle få vara med och släcka.
Man bröt upp trossbottnen på tre ställen inne i stugan och använde sedan träull och dieselolja att tända med. Den intilliggande, fristående vedboden, tändes på sist. Ca klockan nio på förmiddagen tändes det i stugan. Två tankbilar och en brandbil stod på Lövmossevägens vändplats och slangar var dragna. Det hela gick bra.
Stugan hade dock varit värd ett bättre öde, men då skulle åtgärder satts in redan i början av 1990-talet. Nu hade förfallet och förstörelsen fått pågå alltför många år. Finns det en himmel för stugor och andra byggnader så finns nog AVIS-stugan där nu. I alla fall kan man konstatera att det inifrån gick att se himlen genom taket under de senare åren.
Text och foton: Bernt Berndtsson
