En historia om orienterare av Kalle Lager. Ur Lektyr 1944. Del 3

Erik vågar knappt tro att det är sant, han vet att han håller mästerskapet i sina händer, men det är ännu bräckligt som en såpbubbla, minsta oförsiktighet och – adjö vackra dröm!

Nu återstår bara slutsträckan till målet, en enda kilometers väg, men det ligger ett stort träsk i vägen, och han måste välja en omväg men var?

Tvåhundra meter bortom kontrollen sjunker Erik ner på knä för att studera kartan.

Då kommer Martin. Han är virrig i ögonen och verkar trött efter den långa löpningen. Erik ser att han gått efter kompassen direkt från den första kontrollen och att han är på villospår.

"Har du varit vid andra kontrollen?" frågade Martin bryskt. Men han är samtidigt generad över att nödgas blotta sin nödställda belägenhet för Erik.

Denne anlägger sin oskyldigaste barnamin och stirrar med gapande mun på Grävlingarnas storlöpare:

"Nej, har du?"

"Nej, det här är för hopplöst, kartan stämmer inte, torpet finns ju inte men kontrollen måste ligga här i närheten."

Jag tror att det är en bit åt det här hållet", säger Erik, som nu fattat sitt beslut och sätter igång i ny riktning.

Martin ser hjälplöst efter Ekorrarnas unga reserv. I brist på eget initiativ rusar han efter Erik, det kunde ju slumpa sig så, att gröngölingen hade tur att hitta den eftertraktade jordhögen, och i en eventuell slutstrid visste Martin att hans sprintertalanger ännu aldrig missat segern.

Erik rusade på i ett tempo, som hindrade Martin att tänka klart, annars hade han säkert märkt, att det barkade åt skogen i minst två bemärkelser.

Nu öppnade sig granarna och en höstgrön äng med betande kor kom in i sceneriet. På andra sidan ängen låg en bondgård och framför stugan såg man en skara människor, två röda skärmar och ett stort plakat med tre vackert målade bokstäver:

Erik samlade sig till en sista hårdkörare, och under mängdens hurrarop dunkade han handen i bordet där tidtagarna sutto bänkade.

Ekorrarna vore årets svenska mästare i budkavle!

Men Martin Kümmel brydde sig inte om att ta fram sin berömda sprinterspurt. Han stannade på avstånd från den vackra tavlan och skrattade vemodigt åt sin egen dumhet. Därpå vände han åter ut till skogs för att försöka bärga den placering, som ännu stod att vinna.

Vid Ekorrarnas lägereld var det liv och lust. Erik får berätta sitt glänsande äventyr om och om igen. Han är mannen för dagen, och det skrattas hjärtligt åt historien om den bortlurade Martin.

Och Grävlingarna sjunger inte längre visan om "Den godtrogne ekorren". Man vet alltför väl att en ny schlager: "Grävlingen som grävde en grop åt andra säkerligen skulle bli skriven och sjungen under stormande bifall på Ekorrarnas stora prisutdelningsfest.

Under den följande veckan är Erik en lycklig ung man, som solar sig i glansen av sin stora seger. Han blir fotograferad och avritad i tidningarna, man ber honom hålla orienteringsföredrag för barnen i Kommunala mellanskolan, han instruerar Hemvärnet i kompassen bruk och får berätta i radio.

Han är strängt upptagen varje kväll och när lördagen åter är inne ligger han och dåsar på kökssoffan. Mätt av ära och berömmelse låter han då tanken glida hän till vänner i det förgångna. Minnet av en söt liten flicka med rödskimrande lockar stiger fram och pockar på uppmärksamhet.

"Om jag skulle ringa till Bojan och bjuda henne på bio!"

Beslut och handling följde i den raska takt som kännetecknar en verklig stororienterare.

"Hallå, är det Bojan, tjänare, det är Jerka har du lust att följa med på ’Klockan klämtar’?"

Erik har nu seglat så länge i medvind, att han inte väntar sig något annat än ett förtjusande accepterande av denna strålande idé.

Men Bojan har ett huvud för sig.

"Tack snälla rara du, så roligt att du ringde. Men du vet väl att svenska mästerskapet i orientering för damer går i Vetlanda imorgon. Jag måste passa tåget, det går om en halvtimme. Men du kan väl ringa nästa lördag! Hej så länge!"

Erik sätter sig ner och grubblar över livets problem. Nästa lördag – då är det ju samling för Kanonloppet i Bofors! Dit måste han resa.

"Jojo", säger hans snälla mamma, som hört hela resonemanget och vet hur landet ligger, "jag tycker att orientering är en hälsosam idrott. Och så blir det ju inte något onödigt spring med jäntor!"